Bingo

Efter en lång dag i den härliga svenska sommarsolen så sitter jag och knappar lite på datorn igen. Har provat på bingo på nätet och det är riktigt kul faktiskt. Fick en bingo bonus genom den sidan så jag fick dubbelt så mycket att spela för. Skitkul :)

Ode till Java

Jag känner att även om jag har vidrört detta ämne tidigare är jag långt ifrån färdig eller nöjd. När man befinner sig i det sinnelag som jag i nuläget gör är det enkelt att urskilja avvikande känslor. Om vi skulle använda oss av färger har apatin självklart en ljusgrå nyans, som dimma, oföränderlig. Jag dock märkt att ibland skingras dimman och släpper igenom en strimma gult solljus, jag pratar om lycka. Lycka som sakta sprider sig genom kroppen i långa impulser. Men det är något som ändå inte stämmer, det känns inte äkta. Detta är inte känslor uppkomna av minnen från varma sommardagar eller brorsöners leende. Detta är något konstgjort, kemiskt. Känslorna gör sig påminda vid ungefär samma tid men långt ifrån varje dag utan mer sällan. Svaret kommer till mig plötsligt, Coffea. Det handlar om att uppnå den exakta gyllene mängden kaffe för att sätta igång ett litet fyrverkeri av dopamin, det är en balansgång mellan utebliven effekt och lätt illamående. Ruset må vara kortvarit men ack så välbehövligt.

Evolutionens baksida

Jag vill härmed utfärda en varning. Användningen av diverse tekniska hjälpmedel är oftast enbart en förmånlig bekvämlighet. Vi lever i en tid där vi tillämpar allt mer tekniska och digitala redskap för att underlätta vår vardag. Jag själv är i allra högsta grad inräknad. För en tid sedan upptäckte jag det geniala i att skriva in påminnelser i min mobiltelefon, istället för att skriva små lappar eller att knyta röda snören runt fingrarna kunde jag nu enkelt knappa in en lämplig text som vid utsatt tillfälle visades på min telefonskärm tillsammans med ett larm som påkallade min uppmärksamhet, oerhört praktiskt. En till synes problemfri företeelse.Till en början fungerade detta utmärkt och plötsligt kunde jag nu genom mina påminnelser komma ihåg att återgälda telefonsamtal, handla efter jobbet, kolla upp band jag hört på radion etc.
Nu till problemet. Efter en tid märkte jag hur mitt minne gradvis försämrades och jag nu glömde saker som jag innan användandet av påminnelserna aldrig tidigare glömt. Min hjärnans minnescentra omslöt sig av ett hölje av teflon där inget kunde fastna. Det var som om min hjärna inte längre ansåg att det var nödvändigt att minnas saker utan stötte bort sakerna ur minnet och lät ansvaret helt ligga hos mobiltelefonens påminnelser. Jag genomgick alltså en kortare mental evolution på rekordtid och anpassade mig till ett liv utan korttidsminne. Det här är inget jag kan rekommendera utan vill som sagt be samtliga att vara på sin vakt vad det gäller tekniska hjälpmedel. Det var något mer som jag skulle skriva, men jag minns inte vad det var…

Trenchcoatmannen

Det kan bli att jag stänger ner bloggen ändå, vi får se.

Jag såg en vuxen man i trenchcoat och rakat huvud idag på morgonen på väg till jobbet. Han cyklade utan att hålla i styret, det såg...udda ut. För visst gjorde man väl det för att se tuff ut? Inte fanns det väl någon annan anledning? Det var inte särkilt bekvämt, det gick absolut inte något fortare och man tappade större delen av kontrollen på cykeln. Trenchcoatmannen ville alltså bara visa sig på styva linan, spela lite Allan. Undrar vad han gör mer för liknande saker. Kanske går han balansgång på höga staket, släcker lyktstolpar genom välriktade sparkar, pallar kanske Trenchcoatmannen äpplen om kvällarna?

Vitt brus

Vad gör man när man inte har något att säga? När skrivkrampen återigen gör sig påmind? Jo man skriver om just det. Jag är helt tom. Det finns inget att lämna ut, inga intressanta tankar, inga roliga anekdoter, inga provocerande åsikter, ingenting alls.
Jag kommer gång på gång på mig själv att sitta och stirra rakt ut i rymden utan att tänka på någonting alls, vitt brus.
Missförstå mig inte, jag stirrar ofta rakt ut i ingenstans men då för att jag tänker på något som får mig att glömma bort tid och rum, ett problem, en filosofikittlande tanke. Jag tror att jag har stängt av en del av hjärnan och äntrat ett zombieliknande tillstånd, nej zombies har åtminstone en drivkraft, att äta folks hjärnor. Inte ens det har jag.

Till förruttnelsen!

Det vägde mellan att helt lägga ner bloggen eller ta upp den igen och börja skriva lite mer frekvent. Det föll som synes på det senare. Vi träder sakta in i dödens och ångestens årstid, även om jag ändå alltid gillat hösten, åtminstone till en början. Sommaren har börjat övergå till en svag förnimmelse i våra sinnen, friskheten och lyckan i folks ansikten har ersatts av en bekant glåmighet. Solbrännorna har läkt. Marken har återigen surnat.

Att trampa stigar

Saxat från Wikipedia.se:

Den naturliga stigen har uppkommit genom slitage från fötter och kanske en gång hovar, vilket har glesat ur, nött ner och tagit bort markvegetation längs ett smalt stråk...Närvaron av stigen har sedan lett till att ytterligare vandrare valt samma stråk och på så sätt hindras den från att växa igen...Fördelarna med att välja en befintlig stig i skogen är bättre framkomlighet och bättre möjligheter att hitta.

Alltså om man går samma väg tillräckligt länge skapas där en stig. Tåls att tänka på. Om man gör samma sak, tänker på samma sätt tillräckligt länge skapas där en stig. Mentala stigar, sociala stigar. "...bättre framkomlighet och bättre möjligheter att hitta."

Hitta rätt?...