Trött pojke

Jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet. Bredvid mig står min 4:de kopp kaffe och klockan är inte mer än 09:35. Kaffet biter inte på mig den här morgonen. I mina öron ljuder Out on the Weekend av och med grunge-rockens nasala gudfader, Neil Young.
Måndagmorgnar är och förblir mitt livs största prövningar, en jättelik klättervägg med trasiga, utslitna grepp. Min tillvaro verkar ha stagnerat. Tiden står stilla. Mina gäspningar handlar inte om att balansera syretillförseln utan om att starta min själ som tycks ha slocknat.

"...allra värst är morgnarna" som Paradis-Oscar sade.

Ich bin doktor Frankenstein

Ja jag hör dig! Vad vill du? Här, ät! ät text! Svälj bokstäver!
Du är ett förbannat monster som jag själv har skapat. Som att jag inte har nog med saker att tänka på, nej utöver det ska jag ha din skräniga röst ekande i huvudet. "Mata mig! ge mig tid och uppmärksamhet!" Jag tvingas att gå runt med dåligt samvete för att jag inte uppdaterar.
Jag är osäker på hur länge jag kommer att stå ut med dig, jag får inget tillbaka, bara ger och ger.
Du är elak, du gör mig illa.