Trenchcoatmannen

Det kan bli att jag stänger ner bloggen ändå, vi får se.

Jag såg en vuxen man i trenchcoat och rakat huvud idag på morgonen på väg till jobbet. Han cyklade utan att hålla i styret, det såg...udda ut. För visst gjorde man väl det för att se tuff ut? Inte fanns det väl någon annan anledning? Det var inte särkilt bekvämt, det gick absolut inte något fortare och man tappade större delen av kontrollen på cykeln. Trenchcoatmannen ville alltså bara visa sig på styva linan, spela lite Allan. Undrar vad han gör mer för liknande saker. Kanske går han balansgång på höga staket, släcker lyktstolpar genom välriktade sparkar, pallar kanske Trenchcoatmannen äpplen om kvällarna?

Vitt brus

Vad gör man när man inte har något att säga? När skrivkrampen återigen gör sig påmind? Jo man skriver om just det. Jag är helt tom. Det finns inget att lämna ut, inga intressanta tankar, inga roliga anekdoter, inga provocerande åsikter, ingenting alls.
Jag kommer gång på gång på mig själv att sitta och stirra rakt ut i rymden utan att tänka på någonting alls, vitt brus.
Missförstå mig inte, jag stirrar ofta rakt ut i ingenstans men då för att jag tänker på något som får mig att glömma bort tid och rum, ett problem, en filosofikittlande tanke. Jag tror att jag har stängt av en del av hjärnan och äntrat ett zombieliknande tillstånd, nej zombies har åtminstone en drivkraft, att äta folks hjärnor. Inte ens det har jag.