Ode till Java

Jag känner att även om jag har vidrört detta ämne tidigare är jag långt ifrån färdig eller nöjd. När man befinner sig i det sinnelag som jag i nuläget gör är det enkelt att urskilja avvikande känslor. Om vi skulle använda oss av färger har apatin självklart en ljusgrå nyans, som dimma, oföränderlig. Jag dock märkt att ibland skingras dimman och släpper igenom en strimma gult solljus, jag pratar om lycka. Lycka som sakta sprider sig genom kroppen i långa impulser. Men det är något som ändå inte stämmer, det känns inte äkta. Detta är inte känslor uppkomna av minnen från varma sommardagar eller brorsöners leende. Detta är något konstgjort, kemiskt. Känslorna gör sig påminda vid ungefär samma tid men långt ifrån varje dag utan mer sällan. Svaret kommer till mig plötsligt, Coffea. Det handlar om att uppnå den exakta gyllene mängden kaffe för att sätta igång ett litet fyrverkeri av dopamin, det är en balansgång mellan utebliven effekt och lätt illamående. Ruset må vara kortvarit men ack så välbehövligt.