Golden Retriever

Orkar inte be om ursäkt ytterligare för att jag dröjer mellan inläggen, som jag skrev i första är jag lat, end of story.

Jag har börjat att lite lätt hitta till ro på mitt nya jobb, dock har jag tonvis med saker att lära mig.

Här om dagen upplevde jag något som är minst sagt skrämmande. Jag och en kollega satt vid hennes skrivbord och gjorde fakturor när jag börjar snegla lite på hennes saker på skrivbordet, hon hade en del kort på eventuella barn eller barnbarn och andra prylar. Men det jag fastnade för var inte ett foto som föreställde ett barn utan en hund. En Golden Retriever sittandes på en snöprydd bakgård vid en häck med någon form av nät runt (häcken, inte hunden). Jag tänkte av någon anledning att snön tillsammans med det faktum att det var trångt på bakgården och nära till angränsande grannhus gjorde att ljudet dämpades, att det i princip var fullständigt tyst och vindstilla. Hunden satt bara där och såg på mig, betraktade.
Plötsligt översköljs jag av känslor som fotot på hunden framkallar, nostalgiska minnesfragment från min brandom som jag inte lyckas placera, oerhörd glädje blandad med enorm sorg. Allting träffade mig så överraskande att jag blev alldeles snurrig. Det här var heller inte första gången det inträffar, det hände i somras när jag cyklade hem från jobbet, när jag kände en doft som på en bråkdel av en sekund skickade mig tillbaka till somrarna i min mormors sommarstuga och gör mig lika fylld av känslor och vimmelkantighet som hundincidenten.
Jag börjar så smått inse att jag har en hel del förträngda eller glömda minnen av händelser i mitt inre.
Borde kanske låta dem vara... eller?...