Mitt foster av själanöd

Jag pratar om den här bloggen. Det är som att när jag har för lite saker att oroa mig och oja mig över skapar jag genast nya saker för att fylla upp ångestmätaren igen. Innan detta inlägg var det två veckor sen jag senast skrev något och under denna tid har det ojats en hel del. Självklart vet jag att det är en bagatell men mitt sinne filtrerar inte sådana saker, det lägger alla uppgifter på samma hög. Den minsta uppgift kan i teorin generera samma summa ångest som en uppgift av yttersta vikt. Jag vet dock att om jag inte skulle känna denna skuld som det egentligen rör sig om, skulle jag aldrig utföra något. Skulden har kommit att bli min drivkraft, om jag bara nu kunde omvandla skulden till ambition eller något annat vettigt vore det ett stort steg i rätt riktning.