Prosopagnosi

Jag tror jag har en riktigt svag grad av detta. Det heter även Ansiktsblindhet. Jag har alltid haft svårt för vissa människors ansikten, jag verkar av någon anledning fullständigt oförmögen att läsa av dem ordentligt och spara dem på rätt plats i mitt minne. Jag har en hel del exempel när detta har inträffat, personer jag har hälsat på som inte alls varit dem jag trott, pinsamheter har inträffat. ( Fick upp Carl Bildts röst i huvudet vid den sista meningen)

Ett fall dock tar alla pris och skrämmer mig egentligen in i skälen. En tjej som var tillsammans med en bekant till mig när jag gick på gymnasiet, lyckades inte få plats i min ansiktsbank. Tror hon gick en klass under mig. Oftast när jag hälsade på henne i skolan var hon tillsammans med killen som jag kunde urskilja utan problem och där igenom hon med. Förmodligen var det inga större problem dem gånger jag mötte henne ensam heller, jag minns inte riktigt eftersom det här var före det som jag kommer förtälja här näst. Min bror hade en fest i samband med sin födelsedag, borde varit för kanske 3-4 år sen om jag inte räknar galet. Han hade sagt till mig att hans flickvän som han nyligen träffat, hennes syster skulle komma senare på kvällen och mycket riktigt efter någon timme kom systern, trodde jag.
Jag gick fram och hälsade, relativt nykter var jag (druckigt 1-2 öl på sin höjd)
Jag sa: "Hej det måste vara du som är V's syster?"
Hon såg först med en underlig blick sen svarade hon: "eeh nej, det är jag som är S, du vet M's flickvän?" Samma tjej som jag nämnde tidigare. Jag fokuserade blicken och visst, sakta åkte bitarna på plats.

Ungefär där omkring, slog min pinsamhetsmätare i botten, jag kan inte riktigt förklara det, jag står och ser denna människa rakt i ansiktet men framför mig står en fullkomligt främmande person. Man kan säga att jag dog en smula den kvällen och värre skulle det bli.

Ett par år senare är jag på krogen med några vänner. Vi har nyligen kommit in (inte heller denna gång är jag inte alls särskilt berusad).
Vi står och pratar och ser i periferin hur en äldre kvinna, uppskattningsvis i 40-årsåldern är kraftigt berusad och står och pratar med några killar i min ålder. Hon är klängig och kramig.
Jag säger till min kompis som jag står med.
"Fyfan kolla på den desperata tanten"
Han ser på mig förbryllat och får inte ur sig något svar.
Plötsligt får tanten syn på mig och närmar sig hastigt. Jag stålsätter mig inför anfallet.
"Hej hur är läget?" Frågar hon glatt. "Jo det är väl bra" Svarar jag lagom nonchalant.
Den 40-årigakvinnan stannar upp, ger mig en blick som är vansinnigt bekant och frågar:
"Men hallå! känner du inte igen mig nu heller?"
Jag stirrar tillbaka i hennes ansikte och anstränger ögonen allt jag kan och som förra gången kommer den rätta bilden fram. Detta var alltså ingen 40-årig tant, utan en tjej strax över 20 år. En tjej som jag ett par år tidigare gav exakt samma behandling. Killarna hon stått och pratat med var förmodligen klasskamrater, min kompis kände igen henne utan problem och lär undrat va fan det var för fel på mig helt plötsligt.
Jag tror inte det är någon idé att försöka förklara graden av pinsamhet jag kände vid det här laget, jag har inte förmågan att förmedla den. Jag kan dock meddela att efter detta kände jag av någon outgrundlig anledning ett behov av en drink.
Jag tror inte jag har träffat henne något mer efter den incidenten, men å andra sidan är jag nog inte rätt person att avgöra det.

Förlängningssladdar och Järegård

Problemet löst, jag kutade ut på lunchen och köpte en förlängningssladd på 3 meter. Nu hinner jag halvvägs ut i korridoren innan sladden säger ifrån!

När jag ändå skriver ett nytt inlägg kan jag passa på att dela med mig av min dröm jag hade inatt. Jag drömde att jag gjorde en fullständigt klockren imitation av Ernst-Hugo Järegård, det var som att jag alltid kunnat det men hade glömt bort det. Jag kunde inte förstå hur bara eftersom jag alltid haft en förkärlek för röster, ljud och framför allt imitationer. Jag insåg vilken enorm succe jag skulle göra på festen jag skulle till på kvällen, i drömmen. Men när jag väl kom till festen och avlossade min Järegårdkanon föll skottsalvan platt till marken som en kall, svettig raggsocka. Ingen visste vem Järegård var! Jag fick höra att han hade varit död för länge för att folk skulle komma ihåg honom. Jag blev självklart helt bedrövad av frustration och ilska och fortsatte min imitation, tvingade på dem min Järegård, skrek en massa repliker som han tydligen skulle ha yppat vid något tillfälle, men det var meningslöst. Jag blev så ledsen att jag gick hem.

Ringaren

Eftersom det är semestertider som jag har nämnt i tidigare inlägg finns det begränsat med saker för mig att göra. Uppgifterna för dagen kommer i spridda skurar och det kan därför bli en hel del dötid. Jag har tidigare sysselsatt mig med att läsa allt som finns att läsa på Internet, bloggar och krönikor i huvudsak, men har ledsnat på detta. Något som har stört mig något kopiöst är att kontorets brandvägg hindrar mig och mina kollegor från att lyssna på webradio, detta hade annars varit optimalt. Igår i ett samtal med min vän P påminde han mig om att lyssna på P1 Sommar i podradio detta har han sagt åt mig i ett år nu ungefär för att vissa av dessa program är helt fenomenala, "visst jag ska lyssna på det" har jag svarat utan någon egentlig tanke på att faktist göra det. Jag gjorde det dock igår. Jag lyssande på Johan Rheborgs program från förra sommaren och jag var helt såld.
Det här var underbart, jag kunde nu lyssna på roliga och intressanta program på jobbet, den resterande sommaren var räddad. Jag kunde nu sitta bekvämt vid mitt skrivbord, lyssna och njuta. Trodde jag.
Väl på plats idag på morgonen skulle jag koppla in mina hörlurar jag tagit med hemifrån och lyssna loss. Här uppstod problemet.
Efter att vi har bytit kontor står nu mera våra datorer på golvet och är inte längre fastsatta i undersidan av skrivbordet. Det enda uttaget för mina hörlurar finns på datorns framsida. Sladden till mina hörlurar är oerhört kort. Jag sitter därför på följande vis: Jag har sänkt skrivbordet till det lägsta läget, jag har även sänkt stolen till det lägsta läget, jag har dragit fram datorn så till vida att jag i princip har den emellan benen, men ändå är sladdjävlen för kort!
Jag sitter alltså med huvudet strax ovanför skrivbordskanten, min rygg är böjd som en märla, jag ser förmodligen ut som en fullständigt bisarr kontorsversion av Quasimodo där jag sitter, men det gör inget. Jag kan lyssna på radio, jag är sysselsatt. Det ömmar riktigt ordentligt i ryggen, men jag är sysselsatt.

Teorier

Det är väldigt svårt att komma på något att skriva om när man befinner sig på ett knäpptyst kontor. Understimulans är en grov underdrift. Soppan jag kokar på den här spiken blir allt mer blaskig för varje laddning. Jag funderar på att testa min gamla teori om att man kan nå ett högre vetande om man dricker tillräcklig mycket kaffe. Jag har varit där och nosat tidigare för länge sen, men nådde inte riktigt fram. Kaffet är väldigt svagt här dock, blir en utmaning. Min vän P hade en liknande teori att man kan få tiden att gå snabbare just genom överkonsumtion av kaffe, tycker det låter direkt löjligt, men jag ska passa på att pröva det samtidigt när jag sätter min plan i verket.

Tystnaden

Det är käpptyst på kontoret, jag sitter i princip ensam i ett kontorslandskap på säkert över 1000 kvadrat. Det susar lite i ventilationen, en telefonsignal hörs på avstånd.
Ibland rasslar en säkerhetsvakt förbi, man måste rassla med nycklarna när man är vakt tydligen. Det lär dem sig på utbildningen.

Vakt: Kommer vi att få risktillägg?
Chef: Nej, men ni kommer att få rassla med en sinnesjukt välfylld nyckelknippa.

Jag trött, så trött.
Till och med sommarjobbarna har gått hem.

Upplysning

Det har kommit till min kännedom att det inte har gått att kommentera om man inte varit registrerad användare på denna portal, det har jag nu åtgärdat.

Snuvad

En av mina gubbegenskper är väldigt påtaglig här på jobbet, den att bli fruktansvärt sötsugen efter jag har ätit. Inte alls som hemma. På mitt förra jobb gjorde jag en gång fadäsen när jag skulle handla ur godisautomaten att missbedöma spiralens position i förhållande till godisbiten och det som inträffade var helt sonika var att spiralen snurrade men inget godis kom ut. Jag blev självklart fullständigt vansinnig och eftersom den automaten stod avsides och ljudnivån var hög var det fritt fram att skrika, svära, ruska och slå på automaten. Utan resultat.
Idag hade jag tagit med en tiokrona för att köpa mig något efter lunch. Jag såg fram emot detta sen jag cyklade till jobbet imorse. Väl framme vid utomaten väljer jag länge och väl, tidigare dagar har jag köpt Snickers, Twix eller liknande men idag ville jag ha något annorlunda. Jag valde ut en chockladboll som såg oförskämt välsmakande ut och förde muntert in min guldpeng. Maskineriet sätter fart och spiralen som håller min boll fången börjar röra på sig.
Plötsligt stannar spiralen innan den släppt taget om bollen. Belöningen uteblir...igen.
Jag tänker: "It´s happening again!"
Jag knuffade lite på automaten och den gav ifrån sig ett hotfullt "bzzz!" och eftersom den här automaten står mitt ute i korridoren och det är formligen knäpptyst på kontoret var det bara att hålla god min och gå tillbaka till min skrivbord.
På utsidan var jag lugn och behärskad men på insidan kokade jag så illa att jag trodde jag skulle en stroke.

Månadsvill

Det här är fan rubbat i kvadrat. Min söta sambo Rosalie fyller år den 10 augusti, det vet jag mycket väl. På tisdag nästa vecka är det den 10 juli, det vet jag också mycket väl.
På något sätt som jag inte kan förklara hade jag fått för mig att hon fyllde på tisdag nästa vecka, fråga inte varför. Jag har alltså börjat småstressa med att hitta present till henne en månad i förväg. Det hela uppenbarades för mig när jag kom hem igår efter att ha inhandlat en pryl till henne och bad henne hålla sig i vardagsrummet när jag kom hem. Hon undrar naturligtvis hur det kom sig att jag var så väldigt tidigt ute,
- Jag fyller ju inte först om en månad
- Haha eller hur, svarar jag och i samma sekund slår det mig.

Jag kan närmast beskriva känslan som när man vaknar mitt i natten och är fortfarande kvar i sin dröm, ni vet när man försöker desarmera bomben som visar sig vara väckarklockan eller trassla sig ur fiskenätet som visar sig vara täcket. Sakta faller bitarna på plats och man skäms och generas.

Jag ska inte ljuga, jag börjar göra mig själv smått oroad...

Upplysning

Jag har precis ändrat tidsinställningarna på bloggen till svensk tid (GMT +01.00).
Jag har alltså inte skrivit inlägg kl. 03.00 eller 06.30 som det står i tidgare inlägg.

The Boredom

Väldigt lite att göra på jobbet, sakta men säkert tar vansinnet över.

Jag känner mig som Jack Torrance från The Shining, sitter och knappar på min skrivmaskin, sen kommer någon och ser vad jag har skrivit de senaste dagarna och backar stapplande från min datorskärm med handen för munnen för att kväva ett skrik av fasa.
Mitt sinne är inte utformat för att ha tråkigt, när jag inte uppehålls av yttre stimulans börjar mina tankar sväva iväg och blir mer och mer abstrakta och bisarra.
Underhåll mig!

Annars kan min mentala hälsa snart vara ett minne blott...