Mr. Drama Queen

Det förekommer en del dötid för mig på jobbet, tid som jag spenderar till största del med att bibehålla mitt mentala välmående.
När rastlösheten får grepp om mig är det lätt att jag tänjer lite på gränserna på saker som skulle få enorma konsekvenser om de inträffade. Ett exempel är när jag får ett mail från någon kund eller kollega som för tredje gången tjatar om något som jag redan har förklarat, vanligtvis skriver jag snällt och lydigt tillbaka och förklarar återigen situationen, när jag är rastlös däremot skriver jag långa ramsor till personen i fråga med diverse omåttligt, olämpliga skällsord varpå jag håller muspekaren på sendknappen en liten stund innan jag tar bort texten och skriver istället som jag borde. Det är kravet på att uppföra sig korrekt som får mig att vilja göra precis tvärt om.
Man har hunnit tröttnat en hel del på vissa människor som jobbar här och när de kommer fram till mig under rastlöshetsperioden vill jag istället för att nicka snällt och låtsas vara intresserad om deras anekdoter, som de har kört i vansinnigttråkighetsmaskinen innan de berättar de för mig, bara knuffa bort dem från mitt skrivbord och skrika:
"Kommer du hit igen med dina skithistorier knuffar jag ut dig genom fönstret, förbannade dementgubbe!"
Det riktigt kittlas i magen och jag känner verkligen hur nära jag är att gå helt bananas.
Efter en stund brukar detta tillstånd sakta gå över och jag fungerar som folk igen för en stund.

Nu ska jag återgå till mitt jobb och svara på ett brådskande mail om en utebliven leverans där jag kommer ursäkta mig och förklara... eller ska jag kanske håna och mordhota?

Mina morgnars vånda

Vissa människor säger att de är morgontrötta, har svårt för att vakna, ogillar morgnar i största allmänhet. Jag tillhör inte den gruppen.
Jag tillhör gruppen som kravlar sig upp igenom helvetets nio cirklar på morgonen i ett töcken av smärta och ångest. Av denna anledning är varje minut viktig för mig på morgonen, jag ställer min klocka på en tidpunkt där jag endast precis har tid med de få sysslor jag utför i min morgonritual, detta för att få ut all möjlig effektiv sömntid.
Denna morgon blev det på något sätt en glitch i matrixen.
Klockan ringde och jag slog på snooze (har precis tid med en, dock använder jag bara den i nödfall) efter åtta minuter slog jag av alarmet och gick upp, gjorde mina sysslor i vanlig ordning. När jag i princip var klar och borstade tänderna sneglade jag på toalettklockan. 07.10 allt var i sin ordning. Men något stämde inte. Sjuan såg ovanligt mycket ut som en sexa. Mycket riktigt klockan var 06.10 och jag hade lyckats gå upp en timme tidigare än vanligt. Klockan hade inte ringt, jag hade låtsatsnoozat i åtta minuter därefter slagit av larmet som inte hade några planer alls på att ljuda förrän en timme senare. Inget av det jag upplevt hade inträffat bortsett i mitt vridna huvud. Hade jag inte varit så trött och trasig som jag är på morgonen hade jag lagt mig på badrumsmattan och gråtit, men jag satte mig istället i soffan i vardagsrummet och stirrade apatiskt på morgonnyheterna. Återigen spelar mitt sinne mig ett spratt, återigen gör mitt sinne mig ängslig.

The Closetalker

Jag är väldigt känslig för dofter. Jag håller väldigt ofta andan eller andas genom munnen för att undvika dofter. Detta gör jag bland annat när jag: skär kött, är i närheten av kall mat, handskas med smutstvätt, går förbi en soptunna och vid fler liknande tillfällen. Ibland när jag möter någon tänker jag "den personen ser ut ha riktigt dålig andedräkt" då är det bara att hålla andan tills det att jag är på betryggande avstånd.
På mitt förra jobb fanns det en person som jag jobbade med, han var en s.k. "closetalker". Han samtalade alltid med mig långt innanför det socialt accepterade avståndet. Han var så nära ibland att han kittlade min kyssreflex, dvs. min hjärna trodde det var dags att kyssas med tanke på hur nära han stod, hemska tanke. Han skulle alltid prata länge, länge, länge om ointrssanta saker som han upprepade till förbannelse.
Det som gjorde det hela så vansinnigt obehagligt var att denna korta man, (kan inte varit längre än 1.60) med små mörka, intensiva ögon alltid stank av vitlök. Han stank så illa att jag tror fan att han smet iväg ibland på jobbet för att suga på några vitlöksklyfor, säkert bara för att jävlas med mig.
Kombinationen av allt detta, min doftfobi, hans stank, längden på samtalen, samt hans oförmåga att bedömma samtalsavstånd gav upphov till många bisarra scenarion. Eftersom jag inte alls var bekväm med att han stod så pass nära backade jag ofta när han kom för nära, men han fortsatte alltid att gå emot mig, så kunde vi hålla på, vår egna absurda dans. Jag höll givetvis andan, att andas med munnen gick inte för stanken var så påtaglig att den angrep mina smaklökar och resulterade i illamående. Som jag nämnde pratade han alltid väldigt länge och bristen på syre ledde ofta till att jag blev snurrig, såg vita prickar i utkanten av synfältet och var nästan alltid tvungen att sätta mig ner efter våra samtal.
Det finns nog inget jag saknar med mitt förra jobb, vissa saker ännu mindre än andra.

Riesen

Jag kan inte minnas att jag ätit dessa chokladbitar tidgare, därför köpte jag en liten förpackning nyss efter lunchen som innehöll 5-6 bitar. Det är alltså mörk kola, draperad med mörk choklad. Jag hann inte mer än att stoppa den första biten i munnen innan jag ångrade mig. För det första smakar det inte särskilt gott, men det är inte där problemet ligger utan i konsistensen.

Jag trodde det var meningen att kola skulle smälta efter en kort tids vistelse i munnen? Jag var fullkomligt ovetande att den skulle sprida sig i munnen som en skogsbrand och snärja ihop tunga och tänder med varandra i en smet som aldrig tunnades ut, utan snarare verkade expandera i munnen på mig. Jag började göra ofrivilliga ljud, smackningar, flåsningar och stånkningar. Det lät förmodligen som om jag hånglade med en balja full med vinbärsgelé.

För en lyssnare kanske detta lät som ljud av välbehag, men jag kan upplysa er om att det var ljud från någon som försökte överleva, kippandes efter luft. För att bli av med monstrositeten som slagit läger i min mun fick jag helt enkelt svälja alltsammans med ett ljudligt "gulp!"

Efteråt var jag anfådd i flera minuter, stirrade med skräck på de återstående bitarna som låg på mitt skrivbord, jag stod nu inför ett dilemma. Skulle jag slänga resten av godiset och uthärda min sockerabsitens med belöningen att få överleva, eller skulle jag återigen ge bege mig in i striden för att stilla mitt begär. Innan jag hade hunnit tänkt färdigt hade jag redan fört in ytterligare en bit av helvetesgodiset i munnen och kampen började på nytt.

Laddad

Jag är så laddad att jag snart går av på mitten! Premier League inleds på lördag. Newcastle möter Bolton på bortaplan, vår nya tränare möter sitt gamla lag. Försäsongen har sett bra ut med flera vinster mot lag som Celtic, Juventus, Sampdoria m fl. Ingen förlust heller. Värningarna börjar arta sig, backlinjen känns som att den kan bli mest stabil på flera år efter värvningarna. Fan vad det kommer smälla!

Howay the lads!

Obefogad ångest

Funderade lite på det här med handikappstoaletter nyss. Vi har två
toaletter bredvid varann här på min avdelning. En vanlig och en handikapp.
Varje gång jag använder den sistnämnda får jag lite ångest, eller känslan av att jag
gör något fel. Är detta något man har lärt sig sen man var liten att man
inte ska nyttja dessa? Jag minns inte.
Visst handikappsruta är olagligt att stå i utan handikapp, av sina
förståeliga skäl. Men toaletten? Varför får inte jag använda den? Är det
fult att låta handikappade vänta som alla andra?
Är detta någon kvarleva från 50-talet att vi inte ska beblanda oss med de
retarderade, någon slags handikapps-apartheid?