The Closetalker

Jag är väldigt känslig för dofter. Jag håller väldigt ofta andan eller andas genom munnen för att undvika dofter. Detta gör jag bland annat när jag: skär kött, är i närheten av kall mat, handskas med smutstvätt, går förbi en soptunna och vid fler liknande tillfällen. Ibland när jag möter någon tänker jag "den personen ser ut ha riktigt dålig andedräkt" då är det bara att hålla andan tills det att jag är på betryggande avstånd.
På mitt förra jobb fanns det en person som jag jobbade med, han var en s.k. "closetalker". Han samtalade alltid med mig långt innanför det socialt accepterade avståndet. Han var så nära ibland att han kittlade min kyssreflex, dvs. min hjärna trodde det var dags att kyssas med tanke på hur nära han stod, hemska tanke. Han skulle alltid prata länge, länge, länge om ointrssanta saker som han upprepade till förbannelse.
Det som gjorde det hela så vansinnigt obehagligt var att denna korta man, (kan inte varit längre än 1.60) med små mörka, intensiva ögon alltid stank av vitlök. Han stank så illa att jag tror fan att han smet iväg ibland på jobbet för att suga på några vitlöksklyfor, säkert bara för att jävlas med mig.
Kombinationen av allt detta, min doftfobi, hans stank, längden på samtalen, samt hans oförmåga att bedömma samtalsavstånd gav upphov till många bisarra scenarion. Eftersom jag inte alls var bekväm med att han stod så pass nära backade jag ofta när han kom för nära, men han fortsatte alltid att gå emot mig, så kunde vi hålla på, vår egna absurda dans. Jag höll givetvis andan, att andas med munnen gick inte för stanken var så påtaglig att den angrep mina smaklökar och resulterade i illamående. Som jag nämnde pratade han alltid väldigt länge och bristen på syre ledde ofta till att jag blev snurrig, såg vita prickar i utkanten av synfältet och var nästan alltid tvungen att sätta mig ner efter våra samtal.
Det finns nog inget jag saknar med mitt förra jobb, vissa saker ännu mindre än andra.