Mr. Drama Queen

Det förekommer en del dötid för mig på jobbet, tid som jag spenderar till största del med att bibehålla mitt mentala välmående.
När rastlösheten får grepp om mig är det lätt att jag tänjer lite på gränserna på saker som skulle få enorma konsekvenser om de inträffade. Ett exempel är när jag får ett mail från någon kund eller kollega som för tredje gången tjatar om något som jag redan har förklarat, vanligtvis skriver jag snällt och lydigt tillbaka och förklarar återigen situationen, när jag är rastlös däremot skriver jag långa ramsor till personen i fråga med diverse omåttligt, olämpliga skällsord varpå jag håller muspekaren på sendknappen en liten stund innan jag tar bort texten och skriver istället som jag borde. Det är kravet på att uppföra sig korrekt som får mig att vilja göra precis tvärt om.
Man har hunnit tröttnat en hel del på vissa människor som jobbar här och när de kommer fram till mig under rastlöshetsperioden vill jag istället för att nicka snällt och låtsas vara intresserad om deras anekdoter, som de har kört i vansinnigttråkighetsmaskinen innan de berättar de för mig, bara knuffa bort dem från mitt skrivbord och skrika:
"Kommer du hit igen med dina skithistorier knuffar jag ut dig genom fönstret, förbannade dementgubbe!"
Det riktigt kittlas i magen och jag känner verkligen hur nära jag är att gå helt bananas.
Efter en stund brukar detta tillstånd sakta gå över och jag fungerar som folk igen för en stund.

Nu ska jag återgå till mitt jobb och svara på ett brådskande mail om en utebliven leverans där jag kommer ursäkta mig och förklara... eller ska jag kanske håna och mordhota?