Ode till Java

Jag känner att även om jag har vidrört detta ämne tidigare är jag långt ifrån färdig eller nöjd. När man befinner sig i det sinnelag som jag i nuläget gör är det enkelt att urskilja avvikande känslor. Om vi skulle använda oss av färger har apatin självklart en ljusgrå nyans, som dimma, oföränderlig. Jag dock märkt att ibland skingras dimman och släpper igenom en strimma gult solljus, jag pratar om lycka. Lycka som sakta sprider sig genom kroppen i långa impulser. Men det är något som ändå inte stämmer, det känns inte äkta. Detta är inte känslor uppkomna av minnen från varma sommardagar eller brorsöners leende. Detta är något konstgjort, kemiskt. Känslorna gör sig påminda vid ungefär samma tid men långt ifrån varje dag utan mer sällan. Svaret kommer till mig plötsligt, Coffea. Det handlar om att uppnå den exakta gyllene mängden kaffe för att sätta igång ett litet fyrverkeri av dopamin, det är en balansgång mellan utebliven effekt och lätt illamående. Ruset må vara kortvarit men ack så välbehövligt.

Evolutionens baksida

Jag vill härmed utfärda en varning. Användningen av diverse tekniska hjälpmedel är oftast enbart en förmånlig bekvämlighet. Vi lever i en tid där vi tillämpar allt mer tekniska och digitala redskap för att underlätta vår vardag. Jag själv är i allra högsta grad inräknad. För en tid sedan upptäckte jag det geniala i att skriva in påminnelser i min mobiltelefon, istället för att skriva små lappar eller att knyta röda snören runt fingrarna kunde jag nu enkelt knappa in en lämplig text som vid utsatt tillfälle visades på min telefonskärm tillsammans med ett larm som påkallade min uppmärksamhet, oerhört praktiskt. En till synes problemfri företeelse.Till en början fungerade detta utmärkt och plötsligt kunde jag nu genom mina påminnelser komma ihåg att återgälda telefonsamtal, handla efter jobbet, kolla upp band jag hört på radion etc.
Nu till problemet. Efter en tid märkte jag hur mitt minne gradvis försämrades och jag nu glömde saker som jag innan användandet av påminnelserna aldrig tidigare glömt. Min hjärnans minnescentra omslöt sig av ett hölje av teflon där inget kunde fastna. Det var som om min hjärna inte längre ansåg att det var nödvändigt att minnas saker utan stötte bort sakerna ur minnet och lät ansvaret helt ligga hos mobiltelefonens påminnelser. Jag genomgick alltså en kortare mental evolution på rekordtid och anpassade mig till ett liv utan korttidsminne. Det här är inget jag kan rekommendera utan vill som sagt be samtliga att vara på sin vakt vad det gäller tekniska hjälpmedel. Det var något mer som jag skulle skriva, men jag minns inte vad det var…

Trenchcoatmannen

Det kan bli att jag stänger ner bloggen ändå, vi får se.

Jag såg en vuxen man i trenchcoat och rakat huvud idag på morgonen på väg till jobbet. Han cyklade utan att hålla i styret, det såg...udda ut. För visst gjorde man väl det för att se tuff ut? Inte fanns det väl någon annan anledning? Det var inte särkilt bekvämt, det gick absolut inte något fortare och man tappade större delen av kontrollen på cykeln. Trenchcoatmannen ville alltså bara visa sig på styva linan, spela lite Allan. Undrar vad han gör mer för liknande saker. Kanske går han balansgång på höga staket, släcker lyktstolpar genom välriktade sparkar, pallar kanske Trenchcoatmannen äpplen om kvällarna?

Vitt brus

Vad gör man när man inte har något att säga? När skrivkrampen återigen gör sig påmind? Jo man skriver om just det. Jag är helt tom. Det finns inget att lämna ut, inga intressanta tankar, inga roliga anekdoter, inga provocerande åsikter, ingenting alls.
Jag kommer gång på gång på mig själv att sitta och stirra rakt ut i rymden utan att tänka på någonting alls, vitt brus.
Missförstå mig inte, jag stirrar ofta rakt ut i ingenstans men då för att jag tänker på något som får mig att glömma bort tid och rum, ett problem, en filosofikittlande tanke. Jag tror att jag har stängt av en del av hjärnan och äntrat ett zombieliknande tillstånd, nej zombies har åtminstone en drivkraft, att äta folks hjärnor. Inte ens det har jag.

Till förruttnelsen!

Det vägde mellan att helt lägga ner bloggen eller ta upp den igen och börja skriva lite mer frekvent. Det föll som synes på det senare. Vi träder sakta in i dödens och ångestens årstid, även om jag ändå alltid gillat hösten, åtminstone till en början. Sommaren har börjat övergå till en svag förnimmelse i våra sinnen, friskheten och lyckan i folks ansikten har ersatts av en bekant glåmighet. Solbrännorna har läkt. Marken har återigen surnat.

Att trampa stigar

Saxat från Wikipedia.se:

Den naturliga stigen har uppkommit genom slitage från fötter och kanske en gång hovar, vilket har glesat ur, nött ner och tagit bort markvegetation längs ett smalt stråk...Närvaron av stigen har sedan lett till att ytterligare vandrare valt samma stråk och på så sätt hindras den från att växa igen...Fördelarna med att välja en befintlig stig i skogen är bättre framkomlighet och bättre möjligheter att hitta.

Alltså om man går samma väg tillräckligt länge skapas där en stig. Tåls att tänka på. Om man gör samma sak, tänker på samma sätt tillräckligt länge skapas där en stig. Mentala stigar, sociala stigar. "...bättre framkomlighet och bättre möjligheter att hitta."

Hitta rätt?...

Call me Mr. Justin Pitt

Känns förbannat mossigt och banalt att skriva inlägg om sina drömmar, men i det här fallet ska den bara fungera som en ingress på inlägget. Jag drömde nämligen inatt om att jag drack whiskey. Jag minns inte med vem just nu men någon serverade mig glas efter glas som jag tömde med lätthet och njutning. I själva verket avskyr jag whiskey men jag har gjort det till något av en besatthet att lära mig tycka om det, det går inget vidare kan jag upplysa om. Jag har försökt i flera år och den enda framgången jag har vunnit är att jag inte längre kräks våldsamt efter varje munfull. Jag tror det är dags att jag ställer mig frågan varför jag så gärna vill lära mig uppskatta detta djävulens urin?
En spontan teori kan vara att jag vill tillhöra någon form av machokultur med cigarrer, munbedövande drycker, svällande magar och alldeles för höga skratt. Faktum är att jag avskyr machokulturen, jag avskyr allt som främjar stereotypa könsbilder. Så vad är det frågan om?
Jag tror att det kanske kan handla om att jag är avundsjuk på de som njuter av whiskey, pratar om årgångar, rökighet och malt. Folk som mm'ar och nickar åt varandra när de smakar och jag själv står där i bakgrunden och kisar åt dem med förakt. Jag vill också veta vad all "fuss" handlar om. Det är likadant med 3D-bilder där man ska stirra tills den gömda bilden uppenbarar sig. Jag stirrar och stirrar, blir illamående, stirrar lite till och misslyckas. Folk runt omkring mig behöver knappt ett par sekunder på sig innan de utbrister "aah ok, nu ser jag" och jag blir stressad och förbannad. Detta kan mycket väl vara anledningen...
....eller så handlar det endast om att jag är så fruktansvärt envis och tjurskallig och endast tanken på att det finns saker som jag inte kan lära mig att bemästra eller uppskatta gör mig fullkomligt galen.

Allt är väl

Jag tror jag har kommit på det egentliga syftet med min blogg. Jag tittade igenom mina väldigt spridda inlägg och kom på den gemensamma nämnaren. Zé Gnel.
Jag bara gnäller hela tiden. Jag sitter här på jobbet och tycker synd om mig själv för allehanda anledningar. Allt är det fel på, men jag gör inget åt saken. Då frågar man sig, kommer jag nu med denna nyfunna insikt att sluta med detta beteende? Jag skulle inte tro det. Jag har nu ett tema på bloggen, en anledning till att fortsätta. Detta skall bli den mest energisugande vampyrbloggen i historien! Nej usch nu fick jag prestationsångest. Det får bli en medioker gnällblogg istället.

Sendrag

Ok, jag fick precis ett av de värsta sendrag jag någonsin har fått. i ansiktet!

Jag gäspade varpå hela underkäken, större delen av halsen och tungan låser sig och börjar vridas åt fel hål. Det gjorde fruktansvärt ont och jag fick rätt bra med panik. Jag blev tvungen att ta i med båda händerna och pressa käken åt rätt håll och samtidigt trycka allt vad jag kunde under hakan med tummarna så att tungan skulle lossna. Vad fan i helvete var det där!?

Trött pojke

Jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet. Bredvid mig står min 4:de kopp kaffe och klockan är inte mer än 09:35. Kaffet biter inte på mig den här morgonen. I mina öron ljuder Out on the Weekend av och med grunge-rockens nasala gudfader, Neil Young.
Måndagmorgnar är och förblir mitt livs största prövningar, en jättelik klättervägg med trasiga, utslitna grepp. Min tillvaro verkar ha stagnerat. Tiden står stilla. Mina gäspningar handlar inte om att balansera syretillförseln utan om att starta min själ som tycks ha slocknat.

"...allra värst är morgnarna" som Paradis-Oscar sade.

Ich bin doktor Frankenstein

Ja jag hör dig! Vad vill du? Här, ät! ät text! Svälj bokstäver!
Du är ett förbannat monster som jag själv har skapat. Som att jag inte har nog med saker att tänka på, nej utöver det ska jag ha din skräniga röst ekande i huvudet. "Mata mig! ge mig tid och uppmärksamhet!" Jag tvingas att gå runt med dåligt samvete för att jag inte uppdaterar.
Jag är osäker på hur länge jag kommer att stå ut med dig, jag får inget tillbaka, bara ger och ger.
Du är elak, du gör mig illa.

Delen som dog

Det kanske mest pinsamma jag någonsin har gjort inträffade för ungefär 7-8 år sen då jag ringde till en av mina vänner och hans minst sagt skräckinjagande far svarade. Självklart blev jag nervös och efter att jag hade frågat efter min vän väntade jag mig att den läskiga mannen skulle säga "ja vänta lite" och sen skulle han ropa på min kamrat. Men jag blev så ivrig av nervositeten att jag halvskrek "ja vänta lite!" innan han hunnit säga något. Man skulle kunna säga att en del av mig dog den sommarljumma eftermiddagen och jag upplevde svåra ångestplågor en längre tid efter incidenten. I dagsläget måste jag ändå säga att jag har lagt det bakom mig och kan skratta åt det, fastän det tog sin tid. Delen av mig som dog har till största del vuxit tillbaka.
Alldeles nyss pratade jag med min chef som också han är en hyfsat skräckinjagande person och lämnade en uppgift som jag har jobbat med. Under tiden han står och granskar detta blir jag nervös och ivrig och väntar mig att han ska säga "bra jobbat" när han väl gör det halvskriker jag i mun på honom, men det blir något i stil med "bra jbt!" sen vänder jag och småspringer därinfrån.
Jag känner återigen dödryckningar från djupet av mitt inre.

Konungens återkomst

Han är tillbaka.
Februari 1992, i ett regnigt och ogästvänligt nordöstra England träder en man in i omklädningsrummet på St. James's Park. Han var där för att få vinden att vända, vilket den gjorde och slog tillbaka med stormstyrka. Hans namn är Kevin Keegan.
Under sin första säsong i Newcastle ledde han laget till seger i engelska första divisionen och inträdet till den nystartade Premier League var ett faktum.
Spelstilen som växte fram i Newcastle United under Keegans regim var något oerhört ovanligt i engelsk fotboll, nämligen underhållande anfallsfotboll. Laget kallades "The Entertainers" av engelsk media.
Inför säsongen 1995–96 snuvade han många förtvivlade tränare, inklusive en viss Sir Alex Ferguson, på Englands bästa anfallare någonsin. Alan Shearer.
Med Shearer i laget och Keegan vid ratten gjorde laget sin bästa säsong någonsin i högsta ligan, dock efter en hård vårsäsong tappade laget sin tolvpoängs ledning och stupade vid mållinjen till fördel för Manchester United. I januari 1997 valde en knäckt och utmattad Keegan att lämna klubben.
Nu 11 år senare är han tillbaka. Jag vägrar tänka som en skeptisk fotbollsvetare, att han är en föredetting, att han inte tränat ett lag sen 2005 etc. I det här fallet tänker jag som en supporter. I det här fallet tänker jag med hjärtat.
Härmed utfärdar jag en stormvarning.

Tillfreds

Det sägs att det är en tunn linje mellan geni och galenskap. Jag skriver under på det och lägger till att linjen är ett rakblad. Frågan är vem det är som bestämmer. Att bli missförstådd av den stora massan innebär med största sannolikhet att du kommer att bli avfärdad som antingen galen eller pretentiös. Dock finns möjligheten att kejsarens-nya-kläder-effekten kan infinna sig. Detta innebär att folk helt enkelt inte vågar erkänna att det inte förstår verket i fråga utan hyllar det av rädsla att bli klassade som idioter och okunniga.
Jag känner själv att jag balanserar, kanske inte mellan geni och galenskap utan mentalt välbehag och galenskap. Sanningen är att det är en kittlande känsla, jag blickar nyfiket ner i galenskapens svarta brunn, doppar försiktigt mina tår. Det känns lite som att sälja sin själ till djävulen för att bli belönad med evigt liv, jag offrar mitt sinne till galenskapen för att bli belönad med begåvning.
Kontentan av detta är att jag inte längre är rädd för att delvis mista mitt förstånd, av anledningen att mycket tyder på att det sinnestillståndet kan vara att föredra.

Big Sam´s sorti

Mitt älskade lag Newcastle United sparkade sin tränare igår. Han fick endast åtta månader på sig att uträtta de underverk som supportrarna och ledningen kräver. Fastän laget inte ligger något vidare sämre i tabellen den här säsongen än tidigare år och mindre meriterade tränare har fått betydligt längre tid på sig i klubben ville folk ändå se honom offras. Vadslagningsfirmorna är nu i full gång med att spå Sam Allardyce´s efterträdare, lågoddsare är Steve Mcclaren den förra engelska landslagstränaren, Martin Jol senast sedd som tränare i Tottenham, samt om fansen får bestämma: Alan Shearer. Ni som känner mig vet att mina känslor inför Shearer liknar i det närmaste besatthet, jag skulle donera både en och två av mina njurar till vederbörande om han skulle insjukna, handen på hjärtat så skulle han få välja och vraka bland mina organ. Nog om mina inälvor och till saken, även om Shearer är min gud är han nog inte rätt val för tränarposten i Newcastle, han har inte erfarenhet nog för det. Han kan med största säkerhet gå på vatten, men inte träna Newcastle United.

Morning has broken (my knee)

Det var med gråten bultande i halsen jag såg ut över det snötäckta landskapet idag på morgonen. Med skakiga ben låste jag upp min cykel och gjorde min startklar. Cykelfärden till jobbet gick dock förvånansvärt bra, behöll min koncentration och halkade inte ens till det minsta, tills det att jag kom inom 50 meter innan jobbet, då jag utav någon outgrundlig anledning slappnade av...
Cykeln kränger till, jag hinner inte parera. Däcken glider undan och min cykel kastar obönhörligt av mig. Som ett gammalt fyllo kolliderar jag handlöst med marken, först med axeln därefter med mitt vänstra, beniga knä. För att göra förödmjukelsen total glider jag självklart ett par meter på marken. För att försöka ertappas av så få som möjligt ställer jag mig fort upp igen, när smärtan gör sig påmind. Mitt knä bultar och smärtar den sista biten till jobbet och jag kan nog vänta mig ett blåmärke modell fetstort i morgon. Fryser precis hela tiden gör jag med till råga på allt. Mina långsmala fötter och klotår bör ha frostskador vid det här laget. Förträfflig start på dagen mina vänner! Förträfflig!