Delen som dog

Det kanske mest pinsamma jag någonsin har gjort inträffade för ungefär 7-8 år sen då jag ringde till en av mina vänner och hans minst sagt skräckinjagande far svarade. Självklart blev jag nervös och efter att jag hade frågat efter min vän väntade jag mig att den läskiga mannen skulle säga "ja vänta lite" och sen skulle han ropa på min kamrat. Men jag blev så ivrig av nervositeten att jag halvskrek "ja vänta lite!" innan han hunnit säga något. Man skulle kunna säga att en del av mig dog den sommarljumma eftermiddagen och jag upplevde svåra ångestplågor en längre tid efter incidenten. I dagsläget måste jag ändå säga att jag har lagt det bakom mig och kan skratta åt det, fastän det tog sin tid. Delen av mig som dog har till största del vuxit tillbaka.
Alldeles nyss pratade jag med min chef som också han är en hyfsat skräckinjagande person och lämnade en uppgift som jag har jobbat med. Under tiden han står och granskar detta blir jag nervös och ivrig och väntar mig att han ska säga "bra jobbat" när han väl gör det halvskriker jag i mun på honom, men det blir något i stil med "bra jbt!" sen vänder jag och småspringer därinfrån.
Jag känner återigen dödryckningar från djupet av mitt inre.

Konungens återkomst

Han är tillbaka.
Februari 1992, i ett regnigt och ogästvänligt nordöstra England träder en man in i omklädningsrummet på St. James's Park. Han var där för att få vinden att vända, vilket den gjorde och slog tillbaka med stormstyrka. Hans namn är Kevin Keegan.
Under sin första säsong i Newcastle ledde han laget till seger i engelska första divisionen och inträdet till den nystartade Premier League var ett faktum.
Spelstilen som växte fram i Newcastle United under Keegans regim var något oerhört ovanligt i engelsk fotboll, nämligen underhållande anfallsfotboll. Laget kallades "The Entertainers" av engelsk media.
Inför säsongen 1995–96 snuvade han många förtvivlade tränare, inklusive en viss Sir Alex Ferguson, på Englands bästa anfallare någonsin. Alan Shearer.
Med Shearer i laget och Keegan vid ratten gjorde laget sin bästa säsong någonsin i högsta ligan, dock efter en hård vårsäsong tappade laget sin tolvpoängs ledning och stupade vid mållinjen till fördel för Manchester United. I januari 1997 valde en knäckt och utmattad Keegan att lämna klubben.
Nu 11 år senare är han tillbaka. Jag vägrar tänka som en skeptisk fotbollsvetare, att han är en föredetting, att han inte tränat ett lag sen 2005 etc. I det här fallet tänker jag som en supporter. I det här fallet tänker jag med hjärtat.
Härmed utfärdar jag en stormvarning.

Tillfreds

Det sägs att det är en tunn linje mellan geni och galenskap. Jag skriver under på det och lägger till att linjen är ett rakblad. Frågan är vem det är som bestämmer. Att bli missförstådd av den stora massan innebär med största sannolikhet att du kommer att bli avfärdad som antingen galen eller pretentiös. Dock finns möjligheten att kejsarens-nya-kläder-effekten kan infinna sig. Detta innebär att folk helt enkelt inte vågar erkänna att det inte förstår verket i fråga utan hyllar det av rädsla att bli klassade som idioter och okunniga.
Jag känner själv att jag balanserar, kanske inte mellan geni och galenskap utan mentalt välbehag och galenskap. Sanningen är att det är en kittlande känsla, jag blickar nyfiket ner i galenskapens svarta brunn, doppar försiktigt mina tår. Det känns lite som att sälja sin själ till djävulen för att bli belönad med evigt liv, jag offrar mitt sinne till galenskapen för att bli belönad med begåvning.
Kontentan av detta är att jag inte längre är rädd för att delvis mista mitt förstånd, av anledningen att mycket tyder på att det sinnestillståndet kan vara att föredra.

Big Sam´s sorti

Mitt älskade lag Newcastle United sparkade sin tränare igår. Han fick endast åtta månader på sig att uträtta de underverk som supportrarna och ledningen kräver. Fastän laget inte ligger något vidare sämre i tabellen den här säsongen än tidigare år och mindre meriterade tränare har fått betydligt längre tid på sig i klubben ville folk ändå se honom offras. Vadslagningsfirmorna är nu i full gång med att spå Sam Allardyce´s efterträdare, lågoddsare är Steve Mcclaren den förra engelska landslagstränaren, Martin Jol senast sedd som tränare i Tottenham, samt om fansen får bestämma: Alan Shearer. Ni som känner mig vet att mina känslor inför Shearer liknar i det närmaste besatthet, jag skulle donera både en och två av mina njurar till vederbörande om han skulle insjukna, handen på hjärtat så skulle han få välja och vraka bland mina organ. Nog om mina inälvor och till saken, även om Shearer är min gud är han nog inte rätt val för tränarposten i Newcastle, han har inte erfarenhet nog för det. Han kan med största säkerhet gå på vatten, men inte träna Newcastle United.

Morning has broken (my knee)

Det var med gråten bultande i halsen jag såg ut över det snötäckta landskapet idag på morgonen. Med skakiga ben låste jag upp min cykel och gjorde min startklar. Cykelfärden till jobbet gick dock förvånansvärt bra, behöll min koncentration och halkade inte ens till det minsta, tills det att jag kom inom 50 meter innan jobbet, då jag utav någon outgrundlig anledning slappnade av...
Cykeln kränger till, jag hinner inte parera. Däcken glider undan och min cykel kastar obönhörligt av mig. Som ett gammalt fyllo kolliderar jag handlöst med marken, först med axeln därefter med mitt vänstra, beniga knä. För att göra förödmjukelsen total glider jag självklart ett par meter på marken. För att försöka ertappas av så få som möjligt ställer jag mig fort upp igen, när smärtan gör sig påmind. Mitt knä bultar och smärtar den sista biten till jobbet och jag kan nog vänta mig ett blåmärke modell fetstort i morgon. Fryser precis hela tiden gör jag med till råga på allt. Mina långsmala fötter och klotår bör ha frostskador vid det här laget. Förträfflig start på dagen mina vänner! Förträfflig!