Den tredje dagen

Det är dags för mig att återuppstå. Större delen av hösten har förflutit i ett töcken av undertryckt stress och ångest. Idag tar jag nya tag med min själsliga spade. Jag kommer att strukturera en plan över hur jag ska klara av de resterande ynka poängen som hindrar mig från min examen. Kontakten med min examinator är upprättad, överenskommelser har gjorts, nu väntar bara en kraftansträngning från min sida.

- Ångest! Kryp tillbaka ner i din håla där du hör hemma. Jag är pånyttfödd, darra inför mig!

Konspirationer

Jag kommer att få nya arbetsuppgifter här på jobbet. Detta är inget som någon har berättat för mig utan det har jag själv fått luska fram. Det antyds och smusslas. Jag vet inte riktgt vad jag tycker om det här. Fick även reda på att jag kommer att förflyttas i samband med att jag kommer att få nya uppgifter, inte heller detta var det någon som berättade för mig utan det var en kollega som försa sig mer eller mindre. Jag har ingen aning om vart jag kommer hamna. Om ingen hör av mig på några veckor kan ni väl skicka någon att söka genom källarvåningen här? Be dem att lyssna efter antingen mitt ylande upp genom ventilationen eller bankandet på avloppsrören.

Självplågaren

Jag skruvade lite på min nya cykel igår då jag skar mig i höger pekfinger, två djupa hack som blödde ymnigt. Nu gör det ont för varje tangent jag slår ner på med samma finger, samt även varje gång jag klickar med musen. Till en början var detta väldigt obehagligt, men nu börjar jag på något egendomligt sätt att tycka om det. Det känns som om jag kanske förtjänar det. Mitt stickande pekfinger påminner mig om mina synder, "glöm inte!, glöm inte!" skriker det för varje nedslag. Detta är formodligen det närmaste jag kommer stigmata. Syndens pekfinger.

Världens åttonde underverk

Livsglädje personifierad, en seraf av kärlek och energi, världens åttonde underverk,
Isak.
Två år idag, redan fulländad.
Den del av mitt hjärta som du har stulit är din att behålla.

Grattis på födelsedagen älskade brorson!

Mitt foster av själanöd

Jag pratar om den här bloggen. Det är som att när jag har för lite saker att oroa mig och oja mig över skapar jag genast nya saker för att fylla upp ångestmätaren igen. Innan detta inlägg var det två veckor sen jag senast skrev något och under denna tid har det ojats en hel del. Självklart vet jag att det är en bagatell men mitt sinne filtrerar inte sådana saker, det lägger alla uppgifter på samma hög. Den minsta uppgift kan i teorin generera samma summa ångest som en uppgift av yttersta vikt. Jag vet dock att om jag inte skulle känna denna skuld som det egentligen rör sig om, skulle jag aldrig utföra något. Skulden har kommit att bli min drivkraft, om jag bara nu kunde omvandla skulden till ambition eller något annat vettigt vore det ett stort steg i rätt riktning.

Den röda tråden

Jag antar att här omkring borde man ha kommit fram till något form av tema för sin blogg, om man inte redan hade ett färdigt innan man börjat skriva. Jag ögnade igenom mina egna inlägg nyss och kom fram till följande teorier om vad som skulle kunna vara mitt egna tema:

*Min psykiska hälsa, med tillhörande oro och ångest.

*Att gnälla i största allmänhet

*Fullständig oregelbundenhet

Jag måste säga att den sista är det tema som det lutar åt, jag kommer med största sannolikhet fortsätta att variera som jag gjort. Jag skjuter alltså på deadlinen ett tag till.

Självhatet ger oss fysiska skador

Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag tänker nu ändra ton till en något mer allvarlig. Ovan kan man läsa en summering av det mest påtagliga fenomenet i Sverige, Jantelagen. Denna lag lär oss att hata oss själva.
Den finns integrerad i våra sinnen till den grad att den påverkar i princip samtliga av våra beslut. Den mest påtagliga effekten av Jantelagen är vår kroppshållning. Se omkring dig på de människor i din närhet och räkna hur många som inte kutar med ryggen. Du bör kunna räkna dessa på ett fåtal fingrar.
Varför?
Varför ska du sträcka på dig? Det ser ut som att du har något att vara stolt över, som att du är något. "Du skall inte tro att du är något"
Du sticker ut om du sträcker på dig, det ser ut som att du tror att du är bättre än någon annan. "Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi"
Vi är likt Atlas dömda att bära denna tyngd som tvingar ner våra axlar, tvingar oss till undergivelse. Våra ryggar knakar och ömmar när vi sträcker på oss av ovana att finna sig i en ergonomiskt korrekt position. Vi skadar oss själva i rädslan för att sticka ut.
Från att vi är barn indoktrineras vi med denna lag, för att passa in. Att sticka ut är oacceptabelt. Vi ska även hata det som är annorlunda, eftersom det är ett hot mot oss, eftersom det ifrågasätter oss och våra normer.
Det vackraste ordet för oss i det svenska språket är: Ödmjukhet. Det sammanfattar hela Jantelagen. Det må vara en god egenskap, men frågan är varför? Begrunda ordet Ödmjukhet och dess innebörd samtidigt som du läser sammanfattningen av Jantelagen som inledde detta inlägg. Som avslut vill jag uppmana alla att bryta denna lag, åtminstone för en stund. Ta en stund och verkligen tänk på vad du är bra på, vad som gör dig speciell. Ta en stund för att älska dig själv.

Mr. Drama Queen

Det förekommer en del dötid för mig på jobbet, tid som jag spenderar till största del med att bibehålla mitt mentala välmående.
När rastlösheten får grepp om mig är det lätt att jag tänjer lite på gränserna på saker som skulle få enorma konsekvenser om de inträffade. Ett exempel är när jag får ett mail från någon kund eller kollega som för tredje gången tjatar om något som jag redan har förklarat, vanligtvis skriver jag snällt och lydigt tillbaka och förklarar återigen situationen, när jag är rastlös däremot skriver jag långa ramsor till personen i fråga med diverse omåttligt, olämpliga skällsord varpå jag håller muspekaren på sendknappen en liten stund innan jag tar bort texten och skriver istället som jag borde. Det är kravet på att uppföra sig korrekt som får mig att vilja göra precis tvärt om.
Man har hunnit tröttnat en hel del på vissa människor som jobbar här och när de kommer fram till mig under rastlöshetsperioden vill jag istället för att nicka snällt och låtsas vara intresserad om deras anekdoter, som de har kört i vansinnigttråkighetsmaskinen innan de berättar de för mig, bara knuffa bort dem från mitt skrivbord och skrika:
"Kommer du hit igen med dina skithistorier knuffar jag ut dig genom fönstret, förbannade dementgubbe!"
Det riktigt kittlas i magen och jag känner verkligen hur nära jag är att gå helt bananas.
Efter en stund brukar detta tillstånd sakta gå över och jag fungerar som folk igen för en stund.

Nu ska jag återgå till mitt jobb och svara på ett brådskande mail om en utebliven leverans där jag kommer ursäkta mig och förklara... eller ska jag kanske håna och mordhota?

Mina morgnars vånda

Vissa människor säger att de är morgontrötta, har svårt för att vakna, ogillar morgnar i största allmänhet. Jag tillhör inte den gruppen.
Jag tillhör gruppen som kravlar sig upp igenom helvetets nio cirklar på morgonen i ett töcken av smärta och ångest. Av denna anledning är varje minut viktig för mig på morgonen, jag ställer min klocka på en tidpunkt där jag endast precis har tid med de få sysslor jag utför i min morgonritual, detta för att få ut all möjlig effektiv sömntid.
Denna morgon blev det på något sätt en glitch i matrixen.
Klockan ringde och jag slog på snooze (har precis tid med en, dock använder jag bara den i nödfall) efter åtta minuter slog jag av alarmet och gick upp, gjorde mina sysslor i vanlig ordning. När jag i princip var klar och borstade tänderna sneglade jag på toalettklockan. 07.10 allt var i sin ordning. Men något stämde inte. Sjuan såg ovanligt mycket ut som en sexa. Mycket riktigt klockan var 06.10 och jag hade lyckats gå upp en timme tidigare än vanligt. Klockan hade inte ringt, jag hade låtsatsnoozat i åtta minuter därefter slagit av larmet som inte hade några planer alls på att ljuda förrän en timme senare. Inget av det jag upplevt hade inträffat bortsett i mitt vridna huvud. Hade jag inte varit så trött och trasig som jag är på morgonen hade jag lagt mig på badrumsmattan och gråtit, men jag satte mig istället i soffan i vardagsrummet och stirrade apatiskt på morgonnyheterna. Återigen spelar mitt sinne mig ett spratt, återigen gör mitt sinne mig ängslig.

The Closetalker

Jag är väldigt känslig för dofter. Jag håller väldigt ofta andan eller andas genom munnen för att undvika dofter. Detta gör jag bland annat när jag: skär kött, är i närheten av kall mat, handskas med smutstvätt, går förbi en soptunna och vid fler liknande tillfällen. Ibland när jag möter någon tänker jag "den personen ser ut ha riktigt dålig andedräkt" då är det bara att hålla andan tills det att jag är på betryggande avstånd.
På mitt förra jobb fanns det en person som jag jobbade med, han var en s.k. "closetalker". Han samtalade alltid med mig långt innanför det socialt accepterade avståndet. Han var så nära ibland att han kittlade min kyssreflex, dvs. min hjärna trodde det var dags att kyssas med tanke på hur nära han stod, hemska tanke. Han skulle alltid prata länge, länge, länge om ointrssanta saker som han upprepade till förbannelse.
Det som gjorde det hela så vansinnigt obehagligt var att denna korta man, (kan inte varit längre än 1.60) med små mörka, intensiva ögon alltid stank av vitlök. Han stank så illa att jag tror fan att han smet iväg ibland på jobbet för att suga på några vitlöksklyfor, säkert bara för att jävlas med mig.
Kombinationen av allt detta, min doftfobi, hans stank, längden på samtalen, samt hans oförmåga att bedömma samtalsavstånd gav upphov till många bisarra scenarion. Eftersom jag inte alls var bekväm med att han stod så pass nära backade jag ofta när han kom för nära, men han fortsatte alltid att gå emot mig, så kunde vi hålla på, vår egna absurda dans. Jag höll givetvis andan, att andas med munnen gick inte för stanken var så påtaglig att den angrep mina smaklökar och resulterade i illamående. Som jag nämnde pratade han alltid väldigt länge och bristen på syre ledde ofta till att jag blev snurrig, såg vita prickar i utkanten av synfältet och var nästan alltid tvungen att sätta mig ner efter våra samtal.
Det finns nog inget jag saknar med mitt förra jobb, vissa saker ännu mindre än andra.

Riesen

Jag kan inte minnas att jag ätit dessa chokladbitar tidgare, därför köpte jag en liten förpackning nyss efter lunchen som innehöll 5-6 bitar. Det är alltså mörk kola, draperad med mörk choklad. Jag hann inte mer än att stoppa den första biten i munnen innan jag ångrade mig. För det första smakar det inte särskilt gott, men det är inte där problemet ligger utan i konsistensen.

Jag trodde det var meningen att kola skulle smälta efter en kort tids vistelse i munnen? Jag var fullkomligt ovetande att den skulle sprida sig i munnen som en skogsbrand och snärja ihop tunga och tänder med varandra i en smet som aldrig tunnades ut, utan snarare verkade expandera i munnen på mig. Jag började göra ofrivilliga ljud, smackningar, flåsningar och stånkningar. Det lät förmodligen som om jag hånglade med en balja full med vinbärsgelé.

För en lyssnare kanske detta lät som ljud av välbehag, men jag kan upplysa er om att det var ljud från någon som försökte överleva, kippandes efter luft. För att bli av med monstrositeten som slagit läger i min mun fick jag helt enkelt svälja alltsammans med ett ljudligt "gulp!"

Efteråt var jag anfådd i flera minuter, stirrade med skräck på de återstående bitarna som låg på mitt skrivbord, jag stod nu inför ett dilemma. Skulle jag slänga resten av godiset och uthärda min sockerabsitens med belöningen att få överleva, eller skulle jag återigen ge bege mig in i striden för att stilla mitt begär. Innan jag hade hunnit tänkt färdigt hade jag redan fört in ytterligare en bit av helvetesgodiset i munnen och kampen började på nytt.

Laddad

Jag är så laddad att jag snart går av på mitten! Premier League inleds på lördag. Newcastle möter Bolton på bortaplan, vår nya tränare möter sitt gamla lag. Försäsongen har sett bra ut med flera vinster mot lag som Celtic, Juventus, Sampdoria m fl. Ingen förlust heller. Värningarna börjar arta sig, backlinjen känns som att den kan bli mest stabil på flera år efter värvningarna. Fan vad det kommer smälla!

Howay the lads!

Obefogad ångest

Funderade lite på det här med handikappstoaletter nyss. Vi har två
toaletter bredvid varann här på min avdelning. En vanlig och en handikapp.
Varje gång jag använder den sistnämnda får jag lite ångest, eller känslan av att jag
gör något fel. Är detta något man har lärt sig sen man var liten att man
inte ska nyttja dessa? Jag minns inte.
Visst handikappsruta är olagligt att stå i utan handikapp, av sina
förståeliga skäl. Men toaletten? Varför får inte jag använda den? Är det
fult att låta handikappade vänta som alla andra?
Är detta någon kvarleva från 50-talet att vi inte ska beblanda oss med de
retarderade, någon slags handikapps-apartheid?

Prosopagnosi

Jag tror jag har en riktigt svag grad av detta. Det heter även Ansiktsblindhet. Jag har alltid haft svårt för vissa människors ansikten, jag verkar av någon anledning fullständigt oförmögen att läsa av dem ordentligt och spara dem på rätt plats i mitt minne. Jag har en hel del exempel när detta har inträffat, personer jag har hälsat på som inte alls varit dem jag trott, pinsamheter har inträffat. ( Fick upp Carl Bildts röst i huvudet vid den sista meningen)

Ett fall dock tar alla pris och skrämmer mig egentligen in i skälen. En tjej som var tillsammans med en bekant till mig när jag gick på gymnasiet, lyckades inte få plats i min ansiktsbank. Tror hon gick en klass under mig. Oftast när jag hälsade på henne i skolan var hon tillsammans med killen som jag kunde urskilja utan problem och där igenom hon med. Förmodligen var det inga större problem dem gånger jag mötte henne ensam heller, jag minns inte riktigt eftersom det här var före det som jag kommer förtälja här näst. Min bror hade en fest i samband med sin födelsedag, borde varit för kanske 3-4 år sen om jag inte räknar galet. Han hade sagt till mig att hans flickvän som han nyligen träffat, hennes syster skulle komma senare på kvällen och mycket riktigt efter någon timme kom systern, trodde jag.
Jag gick fram och hälsade, relativt nykter var jag (druckigt 1-2 öl på sin höjd)
Jag sa: "Hej det måste vara du som är V's syster?"
Hon såg först med en underlig blick sen svarade hon: "eeh nej, det är jag som är S, du vet M's flickvän?" Samma tjej som jag nämnde tidigare. Jag fokuserade blicken och visst, sakta åkte bitarna på plats.

Ungefär där omkring, slog min pinsamhetsmätare i botten, jag kan inte riktigt förklara det, jag står och ser denna människa rakt i ansiktet men framför mig står en fullkomligt främmande person. Man kan säga att jag dog en smula den kvällen och värre skulle det bli.

Ett par år senare är jag på krogen med några vänner. Vi har nyligen kommit in (inte heller denna gång är jag inte alls särskilt berusad).
Vi står och pratar och ser i periferin hur en äldre kvinna, uppskattningsvis i 40-årsåldern är kraftigt berusad och står och pratar med några killar i min ålder. Hon är klängig och kramig.
Jag säger till min kompis som jag står med.
"Fyfan kolla på den desperata tanten"
Han ser på mig förbryllat och får inte ur sig något svar.
Plötsligt får tanten syn på mig och närmar sig hastigt. Jag stålsätter mig inför anfallet.
"Hej hur är läget?" Frågar hon glatt. "Jo det är väl bra" Svarar jag lagom nonchalant.
Den 40-årigakvinnan stannar upp, ger mig en blick som är vansinnigt bekant och frågar:
"Men hallå! känner du inte igen mig nu heller?"
Jag stirrar tillbaka i hennes ansikte och anstränger ögonen allt jag kan och som förra gången kommer den rätta bilden fram. Detta var alltså ingen 40-årig tant, utan en tjej strax över 20 år. En tjej som jag ett par år tidigare gav exakt samma behandling. Killarna hon stått och pratat med var förmodligen klasskamrater, min kompis kände igen henne utan problem och lär undrat va fan det var för fel på mig helt plötsligt.
Jag tror inte det är någon idé att försöka förklara graden av pinsamhet jag kände vid det här laget, jag har inte förmågan att förmedla den. Jag kan dock meddela att efter detta kände jag av någon outgrundlig anledning ett behov av en drink.
Jag tror inte jag har träffat henne något mer efter den incidenten, men å andra sidan är jag nog inte rätt person att avgöra det.

Förlängningssladdar och Järegård

Problemet löst, jag kutade ut på lunchen och köpte en förlängningssladd på 3 meter. Nu hinner jag halvvägs ut i korridoren innan sladden säger ifrån!

När jag ändå skriver ett nytt inlägg kan jag passa på att dela med mig av min dröm jag hade inatt. Jag drömde att jag gjorde en fullständigt klockren imitation av Ernst-Hugo Järegård, det var som att jag alltid kunnat det men hade glömt bort det. Jag kunde inte förstå hur bara eftersom jag alltid haft en förkärlek för röster, ljud och framför allt imitationer. Jag insåg vilken enorm succe jag skulle göra på festen jag skulle till på kvällen, i drömmen. Men när jag väl kom till festen och avlossade min Järegårdkanon föll skottsalvan platt till marken som en kall, svettig raggsocka. Ingen visste vem Järegård var! Jag fick höra att han hade varit död för länge för att folk skulle komma ihåg honom. Jag blev självklart helt bedrövad av frustration och ilska och fortsatte min imitation, tvingade på dem min Järegård, skrek en massa repliker som han tydligen skulle ha yppat vid något tillfälle, men det var meningslöst. Jag blev så ledsen att jag gick hem.

Ringaren

Eftersom det är semestertider som jag har nämnt i tidigare inlägg finns det begränsat med saker för mig att göra. Uppgifterna för dagen kommer i spridda skurar och det kan därför bli en hel del dötid. Jag har tidigare sysselsatt mig med att läsa allt som finns att läsa på Internet, bloggar och krönikor i huvudsak, men har ledsnat på detta. Något som har stört mig något kopiöst är att kontorets brandvägg hindrar mig och mina kollegor från att lyssna på webradio, detta hade annars varit optimalt. Igår i ett samtal med min vän P påminde han mig om att lyssna på P1 Sommar i podradio detta har han sagt åt mig i ett år nu ungefär för att vissa av dessa program är helt fenomenala, "visst jag ska lyssna på det" har jag svarat utan någon egentlig tanke på att faktist göra det. Jag gjorde det dock igår. Jag lyssande på Johan Rheborgs program från förra sommaren och jag var helt såld.
Det här var underbart, jag kunde nu lyssna på roliga och intressanta program på jobbet, den resterande sommaren var räddad. Jag kunde nu sitta bekvämt vid mitt skrivbord, lyssna och njuta. Trodde jag.
Väl på plats idag på morgonen skulle jag koppla in mina hörlurar jag tagit med hemifrån och lyssna loss. Här uppstod problemet.
Efter att vi har bytit kontor står nu mera våra datorer på golvet och är inte längre fastsatta i undersidan av skrivbordet. Det enda uttaget för mina hörlurar finns på datorns framsida. Sladden till mina hörlurar är oerhört kort. Jag sitter därför på följande vis: Jag har sänkt skrivbordet till det lägsta läget, jag har även sänkt stolen till det lägsta läget, jag har dragit fram datorn så till vida att jag i princip har den emellan benen, men ändå är sladdjävlen för kort!
Jag sitter alltså med huvudet strax ovanför skrivbordskanten, min rygg är böjd som en märla, jag ser förmodligen ut som en fullständigt bisarr kontorsversion av Quasimodo där jag sitter, men det gör inget. Jag kan lyssna på radio, jag är sysselsatt. Det ömmar riktigt ordentligt i ryggen, men jag är sysselsatt.

Teorier

Det är väldigt svårt att komma på något att skriva om när man befinner sig på ett knäpptyst kontor. Understimulans är en grov underdrift. Soppan jag kokar på den här spiken blir allt mer blaskig för varje laddning. Jag funderar på att testa min gamla teori om att man kan nå ett högre vetande om man dricker tillräcklig mycket kaffe. Jag har varit där och nosat tidigare för länge sen, men nådde inte riktigt fram. Kaffet är väldigt svagt här dock, blir en utmaning. Min vän P hade en liknande teori att man kan få tiden att gå snabbare just genom överkonsumtion av kaffe, tycker det låter direkt löjligt, men jag ska passa på att pröva det samtidigt när jag sätter min plan i verket.

Tystnaden

Det är käpptyst på kontoret, jag sitter i princip ensam i ett kontorslandskap på säkert över 1000 kvadrat. Det susar lite i ventilationen, en telefonsignal hörs på avstånd.
Ibland rasslar en säkerhetsvakt förbi, man måste rassla med nycklarna när man är vakt tydligen. Det lär dem sig på utbildningen.

Vakt: Kommer vi att få risktillägg?
Chef: Nej, men ni kommer att få rassla med en sinnesjukt välfylld nyckelknippa.

Jag trött, så trött.
Till och med sommarjobbarna har gått hem.

Upplysning

Det har kommit till min kännedom att det inte har gått att kommentera om man inte varit registrerad användare på denna portal, det har jag nu åtgärdat.

Snuvad

En av mina gubbegenskper är väldigt påtaglig här på jobbet, den att bli fruktansvärt sötsugen efter jag har ätit. Inte alls som hemma. På mitt förra jobb gjorde jag en gång fadäsen när jag skulle handla ur godisautomaten att missbedöma spiralens position i förhållande till godisbiten och det som inträffade var helt sonika var att spiralen snurrade men inget godis kom ut. Jag blev självklart fullständigt vansinnig och eftersom den automaten stod avsides och ljudnivån var hög var det fritt fram att skrika, svära, ruska och slå på automaten. Utan resultat.
Idag hade jag tagit med en tiokrona för att köpa mig något efter lunch. Jag såg fram emot detta sen jag cyklade till jobbet imorse. Väl framme vid utomaten väljer jag länge och väl, tidigare dagar har jag köpt Snickers, Twix eller liknande men idag ville jag ha något annorlunda. Jag valde ut en chockladboll som såg oförskämt välsmakande ut och förde muntert in min guldpeng. Maskineriet sätter fart och spiralen som håller min boll fången börjar röra på sig.
Plötsligt stannar spiralen innan den släppt taget om bollen. Belöningen uteblir...igen.
Jag tänker: "It´s happening again!"
Jag knuffade lite på automaten och den gav ifrån sig ett hotfullt "bzzz!" och eftersom den här automaten står mitt ute i korridoren och det är formligen knäpptyst på kontoret var det bara att hålla god min och gå tillbaka till min skrivbord.
På utsidan var jag lugn och behärskad men på insidan kokade jag så illa att jag trodde jag skulle en stroke.

Månadsvill

Det här är fan rubbat i kvadrat. Min söta sambo Rosalie fyller år den 10 augusti, det vet jag mycket väl. På tisdag nästa vecka är det den 10 juli, det vet jag också mycket väl.
På något sätt som jag inte kan förklara hade jag fått för mig att hon fyllde på tisdag nästa vecka, fråga inte varför. Jag har alltså börjat småstressa med att hitta present till henne en månad i förväg. Det hela uppenbarades för mig när jag kom hem igår efter att ha inhandlat en pryl till henne och bad henne hålla sig i vardagsrummet när jag kom hem. Hon undrar naturligtvis hur det kom sig att jag var så väldigt tidigt ute,
- Jag fyller ju inte först om en månad
- Haha eller hur, svarar jag och i samma sekund slår det mig.

Jag kan närmast beskriva känslan som när man vaknar mitt i natten och är fortfarande kvar i sin dröm, ni vet när man försöker desarmera bomben som visar sig vara väckarklockan eller trassla sig ur fiskenätet som visar sig vara täcket. Sakta faller bitarna på plats och man skäms och generas.

Jag ska inte ljuga, jag börjar göra mig själv smått oroad...

Upplysning

Jag har precis ändrat tidsinställningarna på bloggen till svensk tid (GMT +01.00).
Jag har alltså inte skrivit inlägg kl. 03.00 eller 06.30 som det står i tidgare inlägg.

The Boredom

Väldigt lite att göra på jobbet, sakta men säkert tar vansinnet över.

Jag känner mig som Jack Torrance från The Shining, sitter och knappar på min skrivmaskin, sen kommer någon och ser vad jag har skrivit de senaste dagarna och backar stapplande från min datorskärm med handen för munnen för att kväva ett skrik av fasa.
Mitt sinne är inte utformat för att ha tråkigt, när jag inte uppehålls av yttre stimulans börjar mina tankar sväva iväg och blir mer och mer abstrakta och bisarra.
Underhåll mig!

Annars kan min mentala hälsa snart vara ett minne blott...

En annorlunda brist

Har haft en känsla av att något inte riktigt stämmer, i min kropp. Dvs jag har haft ett behov av något som jag inte lyckats tillfredsställa. Nyss insåg jag var det var,grav musikbrist.Det spelas ingen musik alls här, helt knäpptyst. Tidigare har jag inte tänkt på det men nyss började jag nynna på en låt (Radiohead - Creep) och kunde nästan inte hålla band på mig. Ville ställa mig upp och skriksjunga för allt jag är värd. Måste verkligen göra något åt detta, sjunga av mig snarast. Annars kanske skiten kommer när jag är ute på stan eller nått.

Golden Retriever

Orkar inte be om ursäkt ytterligare för att jag dröjer mellan inläggen, som jag skrev i första är jag lat, end of story.

Jag har börjat att lite lätt hitta till ro på mitt nya jobb, dock har jag tonvis med saker att lära mig.

Här om dagen upplevde jag något som är minst sagt skrämmande. Jag och en kollega satt vid hennes skrivbord och gjorde fakturor när jag börjar snegla lite på hennes saker på skrivbordet, hon hade en del kort på eventuella barn eller barnbarn och andra prylar. Men det jag fastnade för var inte ett foto som föreställde ett barn utan en hund. En Golden Retriever sittandes på en snöprydd bakgård vid en häck med någon form av nät runt (häcken, inte hunden). Jag tänkte av någon anledning att snön tillsammans med det faktum att det var trångt på bakgården och nära till angränsande grannhus gjorde att ljudet dämpades, att det i princip var fullständigt tyst och vindstilla. Hunden satt bara där och såg på mig, betraktade.
Plötsligt översköljs jag av känslor som fotot på hunden framkallar, nostalgiska minnesfragment från min brandom som jag inte lyckas placera, oerhörd glädje blandad med enorm sorg. Allting träffade mig så överraskande att jag blev alldeles snurrig. Det här var heller inte första gången det inträffar, det hände i somras när jag cyklade hem från jobbet, när jag kände en doft som på en bråkdel av en sekund skickade mig tillbaka till somrarna i min mormors sommarstuga och gör mig lika fylld av känslor och vimmelkantighet som hundincidenten.
Jag börjar så smått inse att jag har en hel del förträngda eller glömda minnen av händelser i mitt inre.
Borde kanske låta dem vara... eller?...

Uppgradering

Vill börja med att be om ursäkt för dröjesmålet med ytterligare inlägg, har varit en del saker i görningen.
Jag sade upp mig från mitt jobb på onsdagsmorgonen. Börjar på mitt nya jobb som konsult på måndag. Måste säga att det är ett ordentligt kliv i rätt riktning.
Mitt älskade Newcastle United slutade på en blygsam 13:de plats i ligan. Roeders efterträdare blev som väntat "Big Sam" Allardyce och i och med detta har redan de skyhöga förväntningarna inför nästa säsong börjat gro. Något som har varit norm sedan urminnes tider.
Jag hoppas på att Allardyce gallrar ur gruppen ordentligt under sommaren. Roll them dyce!

Launch Day

Det är inget nytt att jag oftast börjar med saker lagom till att de blivit passé. Folk har väl redan så smått börjat tröttna på bloggar och på att blogga. Till mitt försvar har jag tänkt att starta en blogg en längre tid, men jag är en notoriskt lat människa som skjuter upp allting till det yttersta. Men here goes, I declare this blog open for business.